Urinblåsecancer: Symtom, diagnos och behandling

Urinblåsecancer är en cancersjukdom som startar i urinblåsans slemhinna, oftast i urotelcellerna. Sjukdomen märks ofta genom blod i urinen men kan också vara tyst i början. Den är vanligare hos äldre personer och hos män. Tidig upptäckt och riktad behandling förbättrar prognosen betydligt.

Tecken att känna igen

Urinblåsan lagrar urin innan den lämnar kroppen. När celler i blåsans vägg förändras och börjar dela sig okontrollerat uppstår cancer. Rökning är den tydligaste riskfaktorn, men även långvarig exponering för vissa kemikalier, kroniska irritationer i blåsan och tidigare strålbehandling i bäckenet kan bidra. Sjukdomens förlopp varierar från ytliga, långsamt växande tumörer till mer aggressiva former som växer in i muskelväggen. Skillnaden avgör både behandling och uppföljning.

Det vanligaste tecknet på urinblåsecancer är blod i urinen, ibland synligt som röd eller brun färg, ibland bara upptäckbart i prov. Smärta saknas ofta i tidiga skeden, vilket gör att signalen kan förbises. Andra vanliga tecken är täta urinträngningar, sveda vid miktion och känslan av att blåsan inte töms helt. Återkommande urinvägsinfektioner som inte svarar på behandling kan också dölja en tumör.

• Blod i urinen (hematuri) även enstaka episod bör tas på allvar.
• Upprepade trängningar och svag urinstråle.
• Sveda eller smärta när urin lämnar kroppen.
• Återkommande UVI utan tydlig förklaring.

Riskprofilen spelar roll. Personer som röker eller har rökt löper klart högre risk än icke-rökare. Yrken med exponering för färgämnen, gummi och vissa lösningsmedel har historiskt haft en ökad risk, liksom långvarig kateterbehandling eller kronisk inflammation i blåsan. Ålder över 60 år och manligt kön är också kopplade till ökad förekomst. Även om symtomen kan bero på ofarligare tillstånd, bör misstanke utredas skyndsamt för att minska risken för spridning.

Så ställs diagnosen

Vägarna till diagnos börjar ofta i primärvården med urinprov och remiss till urolog. Läkare använder flera metoder för att kartlägga blåsans insida och utesluta andra orsaker till blödning.

• Cystoskopi en tunn kamera förs in via urinröret för att inspektera slemhinnan. Synliga förändringar kan samtidigt provtas.
• TUR-B (transuretral resektion) vävnaden i en misstänkt förändring skärs bort via cystoskop och skickas för mikroskopisk analys. Åtgärden ger både diagnos och lokal behandling.
• Bilddiagnostik datortomografi eller MR av urinvägar och buk bedömer spridning och påverkan på omgivande vävnader.
• Urinanalys cytologi och ibland molekylära tester kan upptäcka cancerceller som fällts ut i urinen.

Patologen avgör tumörtyp och hur djupt den växer. Två huvudgrupper styr behandlingen: icke-muskelinvasiv cancer (begränsad till slemhinnan eller ytliga lager) och muskelinvasiv cancer (växt in i blåsmuskeln). Icke-muskelinvasiva tumörer är vanligast och kräver täta kontroller, eftersom risken för återfall är betydande. Muskelinvasiv sjukdom är mer allvarlig och kräver kraftfullare behandling för att kontrollera spridning.

Behandling och livet efter

Behandlingen anpassas efter tumörens stadium, grad och patientens allmänna hälsa. För icke-muskelinvasiv sjukdom är TUR-B förstahandsåtgärd. Efter resektion kan läkare ge läkemedel direkt i blåsan för att minska risken för återfall. Det handlar antingen om kemoterapi eller immunterapi med BCG, ett svagt bakteriepreparat som aktiverar kroppens försvar lokalt i slemhinnan. Behandlingen ges i omgångar och följs av kontroller med cystoskopi.

Vid muskelinvasiv cancer övervägs mer omfattande behandling. Vanliga alternativ är kirurgi där hela blåsan avlägsnas (cystektomi) i kombination med rekonstruktion av urinavledning, eller så kallad trimodal terapi: maximalt TUR-B, följd av strålning och samtidig kemoterapi. Inför kirurgi kan läkare ge cytostatika för att minska risken för mikroskopisk spridning. Vid spridd sjukdom har moderna immunterapier och målriktade läkemedel förbättrat möjligheterna att förlänga livet och lindra symtom.

Livet efter behandling varierar. Efter cystektomi kan urinledning ske via en urostomi på magen eller via en ny blåsa byggd av tunntarm. Anpassning tar tid men med stöd, träning och adekvat hjälpmedel går det att återfå god livskvalitet. För den som behandlats med intravesikal terapi fortsätter kontrollerna tätt, ofta var tredje till sjätte månad, eftersom nya förändringar kan uppstå. Fysisk aktivitet, rökstopp och hantering av biverkningar som trötthet, urinträngningar eller sexuell dysfunktion ingår i rehabiliteringen. För fördjupad information, patientnära råd och möjlighet att hitta stöd i en gemenskap rekommenderas blascancerforbundet.se.